När kylan nu kommit till hela landet kan det tyckas att det är för sent att börja tala om köldhärdighet och skydd mot kyla men å andra sidan är kanske intresset för sådana frågor lite extra stort. Jag tänkte gå igenom lite av vad jag lyckats tillägna mig om hur våra växter fungerar i kyla och jag begränsar mig i princip till lignoser, d v s sådana växter vars överjordiska delar inte fryser ned över vintern.

Att växter kan klara vintern i vårt klimat beror på att de har en förmåga att gå i vintervila. Växterna ställer om sig på olika sätt och det kallas ibland att de härdas inför vintern eller avmognar. På motsvarande sätt avhärdas de på våren. I samband med avmognaden ändras sammansättningen i växterna på flera sätt. Cellväggarna byggs på med lignin som stabiliserar strukturen. Samtidigt ändras strukturen så att transporten genom väggarna av lättare ämnen som vatten underlättas, medan transporten av tyngre ämnen som kolhydrater försvåras. Kolhydratsammansättningen ändras och koncentrationen av sockerarter ökar i de vätskefyllda hålrummen inuti cellerna. Den höjda sockerkoncentrationen fungerar på samma sätt som glykolen i våra bilkylare. Den gör att fryspunkten sänks. Vid vintervila går aktiviteten i växterna ned till ett minimum. Vattenförbrukningen och tillväxten är liten eller avstannar helt. Hela processen styrs av hormoner.

Det som initierar att härdningsprocessen sätts igång är kortare dagar alternativt sänkt temperatur. För växter som har sitt ursprung längre norrut med större variation i dagslängd dominerar dagslängden som stimuli. Växter som hör hemma längre söderut reagerar mer på temperaturen. Sådana växter har ofta stora härdighetsproblem hos oss eftersom deras avmognad sker för sent i vårt klimat. Det hjälper inte att de i sitt hemland tål låga temperaturer. Hos oss klarar de inte samma temperatur eftersom de inte hunnit ställa om sig till vinterförhållanden. Stimulit för avhärdningsprocessen på våren är huvudsakligen den stigande temperaturen.

När temperaturen sjunker sker en rad reaktioner i växten. Hos frosthärdiga växter vandrar vatten ut genom den halvgenomsläppliga cellväggen och koncentrationen av socker inne i cellen ökar. Det hindrar att cellvätskan fryser och att cellväggen därvid sprängs. I stället fryser vattnet i mellanrummet mellan cellerna, vilket är mindre skadligt för växten. Till en viss temperatur fungerar detta, beroende på växtslag, tidpunkt i växtens utveckling, temperaturfallets hastighet och på beskaffenheten av en föregående härdning och det uppstår inga bestående skador hos växten. Fortsätter emellertid temperaturen att sjunka räcker inte glykoleffekten till, cellvätskan fryser och spränger cellen. Då får växten bestående köldskador. Den här frostskyddseffekten är dock inte utan kostnad för växten. När koncentrationen av sockerarter ökar i cellerna blir vätskan mera trögflytande och vissa beståndsdelar i cellen blir alltför trögflytande för att kunna fungera normalt. Eftersom aktiviteten är låg under vintern är problemet inte så stort men i exempelvis vintergröna växter kan det betyda skador som är bestående, även om temperaturen stiger igen.
(Forts följer)

(Forts)
Förmågan att motstå frysning kan förbättras hos växten genom tillvänjning. Under en lång period av gradvis allt kallare på hösten ökar förmågan att bygga upp frostskydd i cellerna. En köldknäpp med 5-6 minusgrader tidigt på hösten kan vara mer skadlig än 20 minusgrader i januari, då växten är fullt vinteranpassad. Också växtens ålder har betydelse för förmågan att ställa om till vinterförhållanden. Unga plantor har ofta inte fullt utvecklat denna förmåga och är betydligt känsligare för vinterkyla.

Olika växter har olika förmåga att klara sig mot kyla beroende på sitt ursprung. Växter från tropiskt klimat har inget behov av köldskydd och har inte tillägnat sig förmågan att klara kyla. För sådana växter kan köldskador uppstå trots att temperaturen är över 0°C beroende på fenomenet med trögflytande cellvätska. Det kan vara värt att tänka på när man bär hem julstjärnan, som man köpt i december. Sjunker plantans temperatur ner mot 5-10 grader skadas den ofelbart, oftast med bladfall som följd. De växter vi odlar ute har betydligt bättre köldanpassningsförmåga men det finns skillnader, beroende på ursprung. När inte frostskyddseffekten räcker till längre uppstår det vi kallar frostbränna. Iskristaller bildas inne i växtcellerna vilket är förödande för växten. Vid mycket låga temperaturer dör växten av frosttorka, cellerna torkar ut p g a att alltför mycket vatten binds i iskristaller.

Så långt om växtens ovanjordiska delar. Nu några ord om de underjordiska delarna, d v s rötterna. Allmänt kan man säga att dessa är betydligt känsligare mot kyla. I rotsystemet finns inte alls samma förmåga till skydd för cellerna som beskrevs tidigare. De fina vätskesugande rötterna har mycket sämre förmåga att ställa om för frostskydd och kan skadas redan av måttlig frost. Ett annat problem är om marken fryser runt rotsystemet. Då finns ingen fri vätska att suga upp och hela växten kan torka ut. Detta är främst ett problem på våren då luften värms upp och aktiviteten i växten tilltar. Särskilt drabbas de städsegröna växterna. Namnet på detta är fysiologisk torka eller tjältorka.

Tjältorka kan lätt förväxlas med ett annat fenomen, nämligen att växten inte hinner ställa om tillräckligt snabbt mellan nattens kyla och dagens värme. Vid kraftigt varierande temperaturförhållanden måste växten snabbt kunna transportera vatten ut och in i cellerna under dygnet. Förmågan att göra det räcker inte till, om temperaturskillnaderna blir för stora och frostbränna uppstår då. Det är därför det kan vara olämpligt att placera vintergröna bladväxter där de solbelyses på våren.

Sammanfattningsvis så här långt ser vi alltså ett antal olika orsaker till att växter skadas av vinterkylan. 1) Kylan kan bli så stark att frostskyddet inte räcker till. 2) Kylan kan komma innan växten hunnit bygga upp full motståndkraft. 3) Kylan kan tränga djupt ned i jorden och skada rotsystemet. 4) Marken runt rötterna kan frysa till så djupt att vattentransporten stryps. 5) Det kan vara för stora temperaturskillnader mellan dag och natt så att växten inte hinner anpassa frostskyddet.
(Forts följer)

(Forts)
Vad är då syftet med den här långa genomgången. Jo, om vi vet vad som kan skada växterna kan vi kanske också undvika att det händer. Kan vi alltså vidta åtgärder för att minska de här köldproblemen? Svaret är att en del kan undvikas men knappast allt. När det gäller det första, alltså att kylan blir strängare än vad växten klarar av, så kan det vara svårt att göra något åt. Man tänker kanske spontant på täckning och associerar till vår egen metod att skydda oss med tjocka duntäcken. Tyvärr skiljer sig växterna från varmblodiga varelser som människor, genom att de inte själva alstrar någon värme. Eftersom ingen värme tillförs inifrån så gör täckningen egentligen ingen annan nytta än att den fördröjer kylans inträngning. Tillräckligt lång tid så är det lika kallt innanför täckningen som utanför. Till yttermera visso är det som var och en förstår tämligen hopplöst att försöka täcka ett träd på fem meter eller mer. Redan det problemet får en att ge upp.

Täckning kan komma till nytta vid kortare köldknäppar, som kommer tidigt på vintern, då växten är dåligt vinteranpassad. Självfallet gäller ändå de rent tekniska svårigheterna att täcka stora träd och buskar men för nyplanterat, ömtåligt material kan det vara värt att överväga någon form av isolering mot kylan på senhösten. Mot den stränga och långvariga kylan under midvintern är det inte stor idé att försöka täcka, om man inte samtidigt tillför någon form av värme men då är det tveksamt, om man kan kalla det frilandsodling längre.

I det sammanhanget kan det vara värt att ta upp frågan om vind. Skall man inte täcka mot vind? Självfallet kan det vara befogat i viss utsträckning men man kan fundera lite över vindens inverkan på härdigheten. Det är inte som för oss människor, alltså att vinden förstärker kyleffekten kraftigt. Återigen kommer detta med värmetillförsel in i bilden. Vi människor har ett skikt av varm luft närmast huden tack vare vår egen värme. När det blåser förs hela tiden denna hudnära varma luft bort och vi fryser mer, än vi annars skulle ha gjort. Det fenomenet återfinns inte hos växterna, som inte har någon egen inbyggd kroppsvärme. Det som däremot kan vara ett problem för växternas del, är den uttorkande effekt som vinden har och den kan det vara värt att försöka skydda mot – inte bara på vintern. Bäst är att placera ömtåliga växter, exempelvis vintergröna bladväxter, i lä. Det mår de på alla sätt bäst av.

För att hindra att rotsystemet utsätts för kraftig kyla eller att marken fryser för djupt, kan man dels plantera i lucker jord som isolerar bra, dels täcka jorden med isolerande material som löv och annat. Här hjälper snötäcket till på ett utmärkt sätt. Lätt snö är en utmärkt köldisolering. I det här fallet är isolering meningsfullt eftersom det finns en värmekälla, nämligen den jordvärme, som finns på djupet. Isoleras ytan kan jordvärmen tränga upp till rotsystemet. Mycket vattning på hösten ger vattensjuk jord, som är en dålig isolator. I sådan jord blir det inga isolerande luftfickor och tjälen kan tränga djupt. Rådet att vattna vintergrönt kraftigt på hösten kan ha motsatt effekt mot den önskade, genom att kylan kan tränga djupare i den blöta jorden och skada rotsystemet.

Skydd mot stora temperaturvariationer över dygnet är enligt min mening den viktigaste åtgärden för att hålla liv i ömtåliga växter. Det gäller främst vintergrönt men också en del tidigt vegeterande buskar som exempelvis rosor. Då är det främst skydd mot vårsolen som behövs. I mars-april kan vårsolen värma upp växterna rejält och starta avhärdningen, som främst är temperaturberoende. Temperaturen kan nattetid sjunka en bra bit under noll och växten hinner inte ställa om till frostskydd. Skuggning mot vårsolen gör vid den här tiden underverk. Det kan betyda skillnaden mellan liv och död. Ibland beskrivs det här problemet som en effekt av att marken är frusen och att växterna torkar genom brist på vatten. Jag tror att det inte är det huvudsakliga problemet då det gäller träd och buskar, åtminstone inte i södra Sverige. Rotsystemet når i allmänhet tillräckligt djupt, för att det skall finnas rötter i ofrusen mark. Nej, jag är rätt säker på att det är temperaturskillnaden mellan natt och dag som är boven och att det är skuggning som är motmedlet. Vore det tjältorka så skulle det vara markisolering. Vill man vara på säkra sidan kan man naturligtvis göra både och.

Till slut några ytterligare ord om snötäcket. Det är en utbredd uppfattning att snötäcket är ett bra skydd för ömtåliga växter. Det gäller helt klart för perenner och lökväxter men för träd och buskar är det enligt min uppfattning ingen större glädje med snö. Möjligen för låga växter som helt täcks av snö. För ett stort väletablerat träd eller en buske ser jag inga fördelar. Problemet med tjältorka är, som jag nyss skrev, försumbart för dessa, likaså direkta köldskador på rötterna. Däremot kan snön ställa till stora problem med fläkskador och nedtryckta grenar.

En intressant och bra genomgång, tack!

Kanske man inte i Skåne har nytta av snön för trädens del, men i områden med vinterkyla så kan tom rötterna skadas på våra vanliga skogsträd om de inte får minsta snölager till skydd. Efter denna vinter blir det åtminstone i Finland gott om utrymme för nya plantor i nästa år då kylan kom många dagar före snön. I dagens läge har vi tillräckligt med snö men om den hålls kvar så länge det behövs är en annan sak för det kommer att bli en lång vinter av djurens pälsar att döma. Trots att jag bor på sydspetsen så hade vi i natt -25.9 och kylan ser ut att hålla i sig.

Jag tror inte att jag utan vidare håller med dig. Är du säker på att träddöden beror på skadade/döda rötter? Det bör gå att se skillnad på rotdöd och vävnadsdöd i de ovanjordiska delarna. Om orsaken till växtens skada är rotskada kan man se detta på att växten torkar bort. På våren kommer i så fall de ovanjordiska delarna att fortleva och påbörja grönskandet, varefter de skrumpnar och vissnar. Om det är vävnadsskador i kronan, sker inte detta utan grenarna torkar direkt. Jag har aldrig upplevt det förra utan då mina träd eller buskar dött ser man direkt effekten i form av vävnadsdöd. Detta är min teori. Har du något direkt bevis på motsatsen att hänvisa till? Jag vet mig inte ha sett det trots att jag sökt.

Jag har inga bevis jag följer bara med de trädtokigas diskussioner och många av dem är mycket erfarna gossar endel sysslat hela livet med träd i alla former som går att odla på dessa breddgrader. Hittar jag rätt på sidan så skall jag berätta om källorna de är omnämnda eller bara var egna erfarenheter. Det var inte länge sedan diskussionerna och klimatdiskussionerna blossar annars upp med jämna mellanrum. Det är inte länge sedan någon deklarerade att klimatet blivit så mycket mildare att det inte mera i södra Finland går under -30 och denne någon fick nog äta upp sina utsagor för på många orter gick det långt under -30 senaste natt också vid kusten fastän havet är öppet. Senast det var kallt var 2003 så inte går det så långt mellan varven tjälen går fruktansvärt djupt vid långvarig barköld någon nämnde 5m när vattenrören frös här brukar den inte gå djupare som 2m men det räcker bra för min del.

Att tjälen går djupt på vintern behöver inte innebära rotdöd eller rotskador. Det är en fråga om hur kallt det blir på djupet där de levande sugrötterna finns och vilken art det rör sig om. Om det var bara fråga om tjäldjup skulle alla träd dö vid fem meters tjäle och de allra flesta också vid två meters tjäle. Så djupt går nog inte många trädrötter.

http://i67.photobucket.com/albums/h312/ ... ipeite.jpg

Googlella nopsaan löytyi tällainen lainaus:
Citat:
After reading J.D Vertrees' scientific research on Japanese maples one begins to understand the versatility of these beautiful trees." Vertrees' lengthy research also shows that with correct mulching, "The exposed parts of most Japanese maple cultivars, once established, can withstand winter freezing and air tempuratures down to minus 18 degrees Celcius (0 degrees Fahrenheit) and below. The roots, however, can only survive to minus 10 degrees Celcius (14 degrees Fahrenheit)."

http://www.fmi.fi/tutkimus_yhteiskunta/ ... ta_18.html

Löysin aiheesta tehdyn tutkimuksen:
Snow Removal and Ambient Air Temperature Effects on Forest Soil Temperatures in Norther Vermont, K. L. M. Decker, D. Wang, C. Waite, T. Scherbatskoy, Soil Sci. Soc. Am. J. 67:1234-1243, 2003. http://sal.snr.uvm.edu/vmc/reports/Snowremoval.pdf

http://i67.photobucket.com/albums/h312/ ... nlampo.jpg
A.H.Cajanders bok -33

http://www.sciencedirect.com/science?_o ... i=B6W67-3Y

Vet inte om det är Metlas forskare som kommit ut med att i synnerhet barrträd tallar är känsliga åtminstone i unga år om kylan går neråt vid 1m tjäle är det -8 grader på 20cm djup litet beroende på marken våt jord leder värme underifrån bättre som sandjordar. Den stora Askdöden för några år sedan ansågs också bero på köldskador på rötterna, lönnar också känsliga men andra lövträd klarar sig bra. Det har nog forskats en hel del i ämnet men av vem och när så framkom inte av trädgossarnas diskussion, några tabeller fanns det över mätningar och några linkar som jag inte vet vad de innehåller men från dem utgick diskussionen i alla fall. Sonen har begränsat mina möjligheter att surfa då vi under hösten trots antivirusprogrammen ändå lyckades med att få objudna gäster så
det händer titt som tätt nu att jag inte kommer dit jag tänkt mig då datorn säger nej. Du blir väl knappast så mycket klokare av det här men jag försökte i alla fall och dom invigda tycks vara ganska ense om att kylan är av ondo i synnerhet då det inte finns snö som skyddar marken.

OK, jag konstaterade ju också i inledningen av tråden att rötterna är känsliga och om kylan tränger ned i rotsystemet kan växterna skadas. Och att snö isolerar kan jag naturligtvis inte förneka. Vi har alltså ett problem när snö saknas. Min fundering gäller hur stort problemet med rotskador är jämfört med den rena kyleffekten på den ovanjordiska veden. Jag har haft många träd och buskar som dött eller vinterskadats under årens lopp. Jag kan bara konstatera att det inte tycks vara torkskador utan frostsprängning. Det är också uppenbart att de år då kylan varit värst och slagit ut flest växter har det också varit mycket snö.