Nu när vintern är så lång och trist ligger det nära till hands att tillfredsställa sin trädgårdslust genom att planera och drömma. Jag tänkte försöka ge lite impulser genom att beskriva hur jag för 7 år sedan satte igång att omvandla en skamfläck på tomten till ett frodigt buskage, som jag kallar för mitt woodland. Det område det handlar om är ca 10 gånger 6 meter och ligger i en norrsluttning, skuggat av en ek, några höga Rhododendron och ett par enar, som står på ovansidan av en ca 2 m hög brant bergvägg, som utgör avgränsning i söder. Här fanns tidigare ett gammalt, helt igenväxt stenparti och i övrigt helt obanad mark med mycket lågvuxet sly. Den delen hade också använts som avskrädeshög för lite grövre trädgårdsavfall. Området avdelades av en gammal stenmur, som delvis låg under mark. Stora delar av området grävdes upp 2003 i samband med att vi lade nytt avlopp. Då raserades stenmuren delvis.

Så var läget då jag tog itu med att rensa upp där. Steg ett var att gräva upp den gamla stenmuren och använda stenarna som avgränsning av hela området. Många stenar var riktigt stora så de kunde bara med stor svårighet flyttas för hand. De fick ligga kvar som trampstenar med smärre lägesjusteringar. Steg två blev att rensa området från sly och diverse rotogräs. Det försökte jag göra med största noggrannhet så att inga rötter blev kvar. Man får gå i etapper och inte ha för bråttom. Hur noga man än rensar får man kvar bitar av rotsystemet av sådant som kvickrot och hallon. Det gäller att låta det ligga ett tag så att nya skott hinner växa fram innan man gör en ny genomgång. Det kan få upprepas flera gånger. Det tar alltså tid och hela sommaren och hösten 2003 ägnades åt rensning. Då orkade jag ändå inte med mer än ca två tredjedelar av området. Resten togs under 2004. Jag bifogar en bild av hur det såg ut sommaren 2004, då jag inlett planteringen i det färdigrensade området. Resultatet är jag nöjd med. Det enda fleråriga ”ogräs” som jag inte lyckades med helt ut var vitsippor och de har nu tyvärr brett ut sig mer än vad jag gillar.

Steg tre var att jordförbättra. Den ursprungliga jorden var lätt sandjord blandad med ren sand som lagts på i samband med avloppsarbetet. Det fanns bitvis rätt mycket mullämnen där det varit avfallsplats men för att få den luckra och mullrika jord jag ville ha blev det till att tillföra mullämnen. Jag använde grovriven torvströ och barkmull plus kogödsel på påse. Tillförsel och utblandning skedde i etapper. Sammantaget spred jag ut ca 3000 liter, d v s ungefär 50 liter per kvadratmeter, varav drygt hälften var torvmull. På ett par ställen fasades brantare sluttning av med låga torvblocksmurar. Jag blandade också i ett par säckar hönsgödsel som grundgödsling. Jorden var nu genomsläpplig, mycket mullrik och lucker med bra näringsinnehåll. Perfekt för växter hemmahörande i s k lundmiljö.

Steg 4, som kunde inledas 2004 och fullbordas 2005 var det roliga, nämligen plantering av buskar och träd som stomme. Tanken var att hitta sådant som trivs i den typen av jord och i ett tämligen skuggigt läge. Efter hand som de växer stammas buskarna upp, så att det blir öppet under dem. Där trivs olika skuggfördragande örter och lökväxter. Jag bifogar ett par översiktsbilder som visar utvecklingen de första åren. Jag tror att det klart framgår den närmast explosiva tillväxten, som skett.

För att inte detta skall bli för långt återkommer jag i ett nytt inlägg med lite exempel på växter, som planterats.

Exempel på träd och buskar som planterats i mitt woodland. Dessa blir från 2 upp till ca 5 meter höga. De flesta är tyvärr bara härdiga i goda lägen (zon 1 eller 2) och några kan vara inemot omöjliga att få tag i. Här får man naturligtvis anpassa växtval efter läge. Det finns många motsvarande träd och buskar för högre odlingszoner också.

Cornus controversa (pagodkornell), Cornus florida (blomsterkornell), Cotoneaster salicifolius 'Flocossus' (videoxbär), Enkianthus campanulatus 'Red Bells' (klockbuske), Halesia monticola 'Vesistita' (snödroppsträd), Hydrangea aspera ssp sargentiana (sammetshortensia), Hydrangea involucrata (svepehortensia), Hydrangea quercifolia (flikhortensia), Hydrangea robusta (himalajahortensia), Magnolia sieboldii (buskmagnolia), Magnolia wilsonii (wilsonmagnolia), Nothofagus antarctica (sydbok), Pterostyrax hispida (epåletträd), Sorbus cashmeriana (kashmirrönn), Sorbus prattii (praktpärlrönn), Stewartia serrata (grå skenkamelia).

Dessa träd och buskar är valda med tanke på att de dels skall ge lagom skugga, dels trivas i jorden där. Möjligen har jag varit för ambitiös och planterat för tätt. Mycket tyder på det. Jag har redan fått flytta något som inte passat in eller kommit alltför mycket i kläm. Det finns utöver det nämnda några vintergröna buskar i en utkant av woodlandet där det är lite ljusare. Där finns bl a några låga rhododendron och ett par exemplar av Pieris japonica (japansk buskrosling). Utöver dessa nämnda har jag ett antal Clematis som får klänga i buskarna.

Perenner, lök- och knölväxter, som passar i miljön finns det många. Det finns olika sorter av Trillium (treblad), det finns många liljor och knölbildande Corydalis (nunneört). Det finns olika Anemonella, Dicentra, Disporum, Erythronium, Jeffersonia, Polygonatum, Smilacina, Uvularia m m. I torvblocken växer Shortia (fransklocka). Jag fyller på efter hand med detaljbilder och lite närmare presentation av några perenner och lökar. Det finns väldigt mycket som trivs väl i den här miljön. Det nämnda är bara ett urval. Har du möjlighet och plats finns det inget tacksammare man kan göra i en trädgård. Många av de nämnda växterna är bland det finaste man kan ha. Dessutom sköter det sig i mycket stor utsträckning själv, när väl etableringen är klar.

Jag bilägger här några fler översiktsbilder som visar utvecklingen fram till 2009. När det nu växt upp och blivit tätare är det svårt att fånga det på bild lika bra. Det blir mest som att se ett skogsbryn.

Vilken bra historia! Och så klok du är som dokumenterat den. Den här sortens bilder före och efter har man ju verkligen nytta av. Förstår att det blir trångt. Jag kan tycka ibland att det är just det som är det svåra. Om man tittar på din bild från 2006 när det tagit sig väl och börjat växa ihop men man fortfarande ser konturerna är ett skede i rabatten som jag gillar. När det börjar växa ihop för mycket missar man ju lite av murarna och platsen. Eller? Både Hydrangea aspera ssp. sargentiana och involucrata är ju fantastiska när de får en sådan här exponering. De vill man se mycket av!
Å andra sidan, växandet är positivt. Vi sätter ju växter för att de ska trivas och bli större så då borde man ju inte klaga när de växer bra. Människans natur....

Du har absolut en poäng där. Jag var nog delvis medveten om problemet. Det har visat sig att en del av örterna/lökväxterna numera är svåra att komma åt och se. Jag flyttar gradvis fram dessa till andra ställen. Bäst är om man kan skapa en plantering med lite gångar emellan så att man kan röra sig fritt i woodlandet. Jag hade svårt med det eftersom det är svårtillgängligt, så jag valde att hålla mig till trampstenar. De kräver en viss "smidighet", som tyvärr försvinner med åren!

Inte försvinner den, den bara tar lite längre tid på sig! Och har man bara plats så gör det ju inget att man måste flytta en del buskar och perenner - det gör oss ännu smidigare!

Jag tänkte fylla på med lite närmare titt på en del växter i mitt woodland. Jag börjar med några blommande träd. De blir alla så småningom upp till ca 5 meter höga och kan ibland växa flerstammigt.

Först den enligt min smak mest utsökta magnolia vi kan odla hos oss, Magnolia wilsonii, wilsonmagnolia med sina nedåtriktade blommor. Hos den kan man njuta av blommornas insida och inte som hos många andra magnolior utsidan. Härdigheten är begränsad och anges ofta till zon 1 och knappt det. Det stämmer inte. Den har klarar sig många år i Göteborgs botaniska, zon 2. Mitt exemplar har jag egenhändigt sått och den har inte hittills fått några vinterskador.

Nästa är en annan favorit, Pterostyrax hispida, epåletträd. Även den anses dåligt härdig men också den har stått länge oskadd i botaniska. Min är också den frösådd och den har inte fått minsta vinterskada hittills. Första gången den blommat i somras.

Den tredje är snödroppsträdet, Halesia monticola. Det här är en sort som heter 'Vesistita'. Den är lite härdigare och kan nog klara sig i zon 3. Också den kommer högt på min topplista över småträd. Kan rekommenderas för sin utsökta blomrikedom.

Så roligt Kenneth, tack! Mycket intressant, och det är bra att du påpekar hur viktigt underarbetet är, och att det är ett anläggande som kanske tar några år. Skönt att bli påmind om att bra saker tar tid - slow gardening.

Spännande projekt. Väntar med spänning tills du visar dina olika hortensior. Flikhortensian verkar vara dåligt härdig har jag förstått men hur är det med de andra?

Jättekul att läsa om ditt woodlandsprojekt, sen blir jag vansinnigt avund på ditt växtmaterial som Magnolia, Snödroppsträds m.m. suck!

Jag hade egentligen inte tänkt nämna så mycket mer om de olika hortensiorna men eftersom du frågar så... Det får bli en mindre andel av växterna som jag kan visa här. I min växtförteckning har jag 159 arter/sorter i woodlandet. Den är inte helt aktualiserad, en del är döda och en del har tillkommit, som inte är införda men det är ungefär den storleksordningen.

Sammetshortensia Hydrangea aspera ssp sargentiana kan ses i nedre högra bildkanten på översiktsbilden från 2009. Jag har visat detaljbilder tidigare flera gånger så den visar jag nu ingen särskild bild av. Den har rätt dålig härdighet. Med säkerhet kan man nog bara rekommendera den för zon 1 och 2. Dess blad är väldigt vindkänsliga. Jag har ett exemplar till som står mera vindutsatt och den trivs inte alls.

Flikhortensian, Hydrangea quercifolia eller, som den ibland kallas med en direkt översättning från engelska, ekbladshortensian, är ömtålig och har fryst ned de flesta vintrarna sedan 2004 då den planterades. En starkt bidragande orsak till det är att den vägrar mogna av och gå i vintervila. Extremt milda vintrar går det bra men normalvintrar fryser den tillbaka. Jag har ingen färskare bild än på den nyplanterade från 2004.


Svepehortensian, Hydrangea involucrata, påminner en hel del om sammetshortensian då det gäller blomningen. Blomställningarna är mindre och stöter mer i blått. Dessutom är den lägre, bara ca en meter. Den är nog inte så väldigt utprovad i vårt land men den verkar hos mig synnerligen tålig och jag tillåter mig att gissa på att den klarar zon 3.

Himalajahortensian, Hydrangea robusta, är ännu mindre provad i vårt land. Härdigheten verkar lite bättre än sammetshortensian så kanske zon 3 på den också. Den togs hit av Svenska Pakistanexpeditionen 1983 och har odlats ute i Göteborgs botaniska sedan mitten av 80-talet utan direkta problem. I handeln i Holland och England är den ovanlig och det känns lite osäkert om det verkligen är rätt art som förekommer där. Den går under namnet Hydrangea aspera ssp robusta och skulle således vara en nära släkting till sammetshortensian. Det kan den nog vara men i Flora of China har den ställningen som egen art med namnet H robusta. Om man ser till beskrivningen stämmer den bra med mitt exemplar men dåligt med de som finns exempelvis hos Esveld. Det är en högväxt buske som i sitt hemland kan bli upp till 7 meter; här troligen bara 4-5. Jag tror att den som säljs på kontinenten är en klon av någon hybrid. Att den inte finns i handeln i Sverige gör att den inte finns med i SKUD, så det svenska namnet här är inofficiellt. Min planta kommer från frö från Konnässörsklubben 1999.